Från den pittoreska staden Lund kommer The Mammones, ett indierockband som flörtar både med 60-talet och 00-talet samtidigt. Sedan över ett decennium har bandet odlat ett sound som hyllar rockens guldålder samtidigt som de införlivar moderna indie-influenser.
I spetsen för bandets ljudidentitet finns den energifulla rösten hos sångaren Filip. På vardagarna är han influencer på instagram och gör trädgårdshacks med massor av följare under namnet gardenr, men på nätterna är det The Mammones som gäller.
Bandets historia började när Jonas (trummor) och Filip (sång) avslutade ett tidigare band men ville fortsätta med sitt samarbete. Jonas samlade spillrorna från ytterligare andra gamla band och ur det övre lagret av bottenskrapet från skånes musikscen bildades The Mammones. Bandmedlemmarna har länge spelat runt i den skånska indiemusikscenen, hantverket har förbättrats och publiken älskar deras energirika liveframträdanden. Deras resa som band har varit nära förknippad med den ikoniska spelplatsen Mejeriet, där de tillbringat otaliga timmar med repetitioner och finslipning av sitt sound.
Som band har de haft många namn, klassiker att inte kunna enas om första frågan varje band ställer sig. Till slut kom de överens om The Mammones. Namnet är taget från det italienska uttrycket ‘Mammone’ som syftar på unga män som aldrig flyttar hemifrån. Ett fenomen som blivit allt vanligare och fått stor uppmärksamhet när en italiensk mamma stämt sina söner på pengar för all hyra och alla matkostnader. Bandnamnet togs som en parallell till att bandet aldrig ger upp replokalen och rockstjärnedrömmarna och går vidare, fast det nu har gått en hel del år av harvande…
Tyvärr har bandets enda italienare nu blivit svensk medborgare så den italienska kopplingen haltar lite. Som tur är har övriga medlemmar bestämt sig för att ansöka om italienskt medborgarskap för att kompensera. Har man väl enats om ett namn vill man inte släppa det.
Bandets senaste singel ‘Rawdogging’ skapades under ett rep där det diskuterades både småbarn och panikångest. När man insåg att symptomen ungefär är de samma föddes temat och konceptet. Ett trumkomp byggde grunden som andas lite reggae, ackorden flöt av sig själv, en melodi dök upp i Filips huvud. Vers, brygga och refräng föll på plats och låten föddes på en enda genomspelning. Melodin och energin hängde kvar och senare bestämde sig bandet för att spela in den. Trots sitt tempo och energi handlar texten om känslan av panikångest och småbarn, att möta det, till och med omfamna det och på så sätt acceptera det.
Bandet ser fram emot nästa kapitel i sin resa, där de utan tvekan kommer att fortsätta att förtrolla publiken med sin smittande energi och sina tidlösa melodier.
Fotograf: Marco Tiberini